Offrade skjortan

Satt och åt och jobbtelefonen ringde. Sprang upp för att svara och plötsligt satt jag fast i ett dörrhandtag. Handtaget - som inte ens var vasst - hade borrat sig igenom skjortan. På TVÅ ställen. Snacka om att offra sig för jobbet. Borde dra av det på nästa lön och meddela att skjortan var från Prada (den var alltså från H&M, annars skulle den antagligen ha varit hel fortfarande).
PS. Insåg nu att jag aldrig åt upp min filbunke.

Fire

Möttes av dramatik på väg till jobbet i form av poliser och rök. Hade förvarnats på radio några minuter tidigare om att Club 25 brunnit ner, och Vegas reporter stod fortfarande och sände från platsen. Kände mig verkligen som en produkt av min tid när jag tog fram telefonen och knäppte min bild. Frågade polisen om jag kunde gå förbi avspärrningen. "Jo, tro inte att du får en ledig dag" skojade han.
Klubbens fasad har ju varit riktigt ful de senaste åren, men den hade verkligen potential. Tråkigt när de gamla klassikerna försvinner, särskilt som Folkhälsan har planerat att renovera byggnaden i år. Men det viktiga är förstås att (vet inte säkert) ingen har kommit till skada.

Snusk?

Någon annan som tycker att den här statyn kunde passa att heta "Sextrakasserier på jobbet"?
Jag tycker det. Hmm.

Sci-fi

Bild: discshop.se

Jag har alltid inbillat mig att jag inte gillar Science fiction på film. Det kan bero på att det första som poppar upp i huvudet när man hör ordet är... ungefär Star Trek och skjutande rymdskepp. Men jag har bestämt mig för att sluta dissa genren, eftersom den faktiskt erbjuder sevärda filmer också. Under helgen, parallellt med chokladfrosserierna, råkade jag se "In time" (2011) på en av filmkanalerna. Ska försöka dra storyn, så häng med:

Kille (Justin Timberlake, men försök att inte döma...) spelar huvudrollen. Han är fabriksarbetare i en gettostadsdel där det gäller att kämpa för att överleva dagen. Bokstavligt talat. Det här handlar nämligen om en framtid där valutan är tid istället för pengar. Människan är designad att sluta åldras efter 25 år, vilket leder till att alla ser ut som 25. MEN, att se ut som 25 betyder inte att man lever för alltid. Tvärtom börjar nedräkningen på 25-årsdagen, och alla som inte lyckas köpa sig tid dör knall och fall. På arbetsplatserna får man betalt i veckor och en kopp kaffe kostar 2 minuter av ens liv. Miljonärerna har tusen år kvar på sitt urverk (som är inprogrammerat i armen) medan de fattigaste är nära döden varje dag. Från att ha levt för dagen får Will (Timberlake) av en slump en gåva i form av sisådär hundra år, och en Robin Hoodliknande tanke dyker upp i hans hjärna. I farten drar han med sig rikemansdottern Sylvia (Amanda Seyfred) och kaoset är ett faktum. Stulen tid stjäls tillbaka med mottot "Kan man stjäla något som redan är stulet?".
Som du hör är filmen helt orealistisk, men leker på ett spännande sätt med vår vilja att vara odödliga. En komisk aspekt av filmen är det inte går att se om den hotta potentiella partner man möter i baren är 25 år eller 125 år och någons mormorsmor. Tuffa problem.
Iallafall, du kan ju se den och meddela mig om du blev fascinerad eller inte.

Mammadjur och miniatyrer

Har tänkt på en sak. En kanske inte väldigt djuplodande sak, men ändå uppenbarligen värd att skriva ett blogginlägg om :) Om jag ser ett djur och vet att det är en unge tycker jag per automatik att den är söt. För att miniatyrer är söta (det regeln gäller inte bara djur, miniatyrer av allt är i princip sött). Men om jag plötsligt skulle få höra "Nej, det där är ingen unge, den där hunden/ekorren/råttan är vuxen", skulle den då plötsligt falla i gullighetsvärde? Jag tror det. Såg just en nyfödd sköldpadda på bild. Den hade blivit född på Sea Life i Helsingfors i veckan. Skölpaddsungen var stor som en tumme. Första tanken? "Va sööööt". Sedan tänkte jag "Men om den hade varit en insekt då? Då skulle jag möjligen ha tyckt att det var en ganska äcklig vuxen slemmig insekt". Lite tragiskt. Förlåt alla stora djur, förlåt mig.

Ja, nu tänker ni att det barkar utför för mig som skriver om mini-djur istället för att lösa finanskrisen.
Ni har säkert rätt.

Avskyr ni också...

...när folk lägger upp bilder på sin stylade räksmörgås eller söndagsstek? Det är allmänt störande och lite skrytigt. Ändå var jag så här (visar med tummen å pekfingret) nära att dekorera bloggen med bilder från dagens fina brunch med utvikningspsykopaterna (utvecklingspsykologerna). Som kompensation för det jag nästan gjorde bjuder jag istället på ett foto med resterna av min senaste måltid - en tom smörgåspåse och en grandi som ligger i soppåsen bredvid mig i tågkupén. Tillräckligt ödmjukt?
PS. Det är snart Earth Hour. Om alla lampor i tåget slocknar blir jag lite rädd. Eller också tar jag en tupplur.

Värsta fyndet

Alltså jag bara måste få berätta om hur galet jag fyndade på Vila igår. En vinterkappa (som jag såklart inte behövde, men ändå) för 10 €. Som hade kostat 110 €. Och till råga på allt var den fin. Fast det hade varit typiskt om jag hade köpt en ful kappa bara för att "det var ju 90 procents rabatt". Tjock var den också. Hade ju inte trott att man skulle ta på sig tjockare kläder i slutet av mars, men när våren har tagit semester så - no can do. Tyvärr hittar jag inte nån bild på nätet av mitt nyförvärv, men kanske ni överlever dagen ändå. Ciao.

Kloka ord

Lånad från "The Idealist"

Måndag och parkering

Måndag morgon och samma gamla visa: Jag parkerar utan att veta om jag får stå där jag står eller inte, för att den underbara skyltningen är på topp. Så vad gör jag? Bestämde mig för att inte leka den vanliga "vänta och se om det ligger en fin vitt lapp på rutan senare"-leken utan jag ringde Vasa stads parkeringsövervakare, och frågade:
- Hej, jag står på Den-å-den-gatan 12. FÅR JAG STÅ DÄR ELLER TÄNKER NI GE MIG BÖTER?
Den tjänstvilliga kvinnan visste inte. Hon lovade ringa lapplisorna och checka. Svaret blev:
- Det verkar inte finnas någon anledning till att man inte skulle få stå där.
Med andra ord: Lapplisorna visste inte själva hundra procent säkert? Ehh.
Om jag får böter idag går jag alltså ballistic, för nu kan ingen anklaga mej för att inte ha made an effort.

Glad måndag (hoppas jag verkligen!)

Frisk luft - igen

Varför har jag inte åkt sittlift tidigare?
Varför knuffar vuxna politiska tjänstemän (nåja, vi är ju bara 25+) varandra i snödrivorna som kvällsunderhållning?
Varför är det så svårt att bedöma när man ska sluta äta och som resultat blir för mätt och trött för att sitta upprätt (Nähä, bara jag?)
Varför tror folk att jag är "lugn och diplomatisk"? (tack för komplimangen ändå!)

Alla dessa frågor - men också många svar - efter några dagar på skidorten Tahko.

PS. Varför skriver jag bara blogginlägg på fredagar?