Trött - men vad gör det om hundra år

Jag är lite trött nu. It's been a looong weekend, med både Pandora och Lasse Berghagen (not kidding) och politiska debatter. Men himla kul också. Så, nu ska jag bara doppa huvudet i handfatet några gånger, springa fem varv runt i kontoret med vild blick för att vakna och äta en punchrulle och så är dagen igång. Första maj är ju ledig och efter det är jag som ny. Inte normal förstås - det har jag inga anspråk på - men som ny.

Absurd kväll

Ska sammanfatta min kväll kort, eftersom den har varit lite skum. Är i huvudstan tillfälligt, och ska vidare till Nylands riviera (eh, hoppas kan man ju) på möteshelg i morgon. I alla fall. Jag skulle gå och äta med en kollega och sedan gå på ett shoppingevenemang (förstås lyckades jag nosa mig till shoppingen). Eftersom gallerian finns i anslutning till hotell Kämp satte vi oss ner med hennes kolombianska kompisar en stund. Mitt första misstag var att beställa in drinklistan. Dyraste konjaken jag hittade var över 400 €. Per GLAS. Jaha, så konjak blev det då inte. Sedan hände konstighet nummer ett. Ja, om man inte räknar drinkpriserna inklusive 12 € för en Lapin Kulta som något konstigt förstås. Min kollega började hosta. Hon fortsatte och vi drog något skämt om det tills vi upptäckte att en efter en inne i baren också började hosta. Eller nysa. Också vi övriga i gänget. Hur creepy som helst! Och barpersonalen visste inte varför, de öppnade bara dörren för att släppa in luft till oss stackare. Vi hade efter det inte lust att sitta kvar (surprise) så vi steg upp för att betala. Då ser vi ett plakat utanför fönstret med texten "Finland <3 Justin Bieber". Tydligen hade jag missat att den gossen är i stan. Och att han bor på det hotell vi just hade blivit halvt luftförgiftade på. Så där stod plötsligt en stor folkmassa och tjöt utanför hotellet. Tokdårar, som min släkting Helmi skulle ha sagt.

Att ta emot allmosor

Är det inte lite ironiskt, tänkte jag, där jag stod i folkmassan. Det var i torsdags och kön hade ringlat sig över halva torget inför öppningen av Bikbok och nya Cubus. Dörrarna öppnades och folk rusade in. Varför? För att få det där 10 euros presentkortet som utlovades åt de hundra första. Jag följde med strömmen och såg hur allas händer sträckte sig mot butiksbiträdet i dörren till den ena butiken, med samma iver som om hon vore Justin Bieber. Och jag var ju inte bättre. Jag stod ju själv där bredvid dem. Det var då jag tänkte det: "Är det inte lite ironiskt att så många drar sig för att ställa sig i brödkö, men att knuffas för tio euro går tydligen för sig". Att det kan vara så stor skillnad på allmosor och allmosor. Och att någon annan än vi som stod där bland hyllorna skulle ha behövt presentkort betydligt bättre.

Offrade skjortan

Satt och åt och jobbtelefonen ringde. Sprang upp för att svara och plötsligt satt jag fast i ett dörrhandtag. Handtaget - som inte ens var vasst - hade borrat sig igenom skjortan. På TVÅ ställen. Snacka om att offra sig för jobbet. Borde dra av det på nästa lön och meddela att skjortan var från Prada (den var alltså från H&M, annars skulle den antagligen ha varit hel fortfarande).
PS. Insåg nu att jag aldrig åt upp min filbunke.

Fire

Möttes av dramatik på väg till jobbet i form av poliser och rök. Hade förvarnats på radio några minuter tidigare om att Club 25 brunnit ner, och Vegas reporter stod fortfarande och sände från platsen. Kände mig verkligen som en produkt av min tid när jag tog fram telefonen och knäppte min bild. Frågade polisen om jag kunde gå förbi avspärrningen. "Jo, tro inte att du får en ledig dag" skojade han.
Klubbens fasad har ju varit riktigt ful de senaste åren, men den hade verkligen potential. Tråkigt när de gamla klassikerna försvinner, särskilt som Folkhälsan har planerat att renovera byggnaden i år. Men det viktiga är förstås att (vet inte säkert) ingen har kommit till skada.

Snusk?

Någon annan som tycker att den här statyn kunde passa att heta "Sextrakasserier på jobbet"?
Jag tycker det. Hmm.

Sci-fi

Bild: discshop.se

Jag har alltid inbillat mig att jag inte gillar Science fiction på film. Det kan bero på att det första som poppar upp i huvudet när man hör ordet är... ungefär Star Trek och skjutande rymdskepp. Men jag har bestämt mig för att sluta dissa genren, eftersom den faktiskt erbjuder sevärda filmer också. Under helgen, parallellt med chokladfrosserierna, råkade jag se "In time" (2011) på en av filmkanalerna. Ska försöka dra storyn, så häng med:

Kille (Justin Timberlake, men försök att inte döma...) spelar huvudrollen. Han är fabriksarbetare i en gettostadsdel där det gäller att kämpa för att överleva dagen. Bokstavligt talat. Det här handlar nämligen om en framtid där valutan är tid istället för pengar. Människan är designad att sluta åldras efter 25 år, vilket leder till att alla ser ut som 25. MEN, att se ut som 25 betyder inte att man lever för alltid. Tvärtom börjar nedräkningen på 25-årsdagen, och alla som inte lyckas köpa sig tid dör knall och fall. På arbetsplatserna får man betalt i veckor och en kopp kaffe kostar 2 minuter av ens liv. Miljonärerna har tusen år kvar på sitt urverk (som är inprogrammerat i armen) medan de fattigaste är nära döden varje dag. Från att ha levt för dagen får Will (Timberlake) av en slump en gåva i form av sisådär hundra år, och en Robin Hoodliknande tanke dyker upp i hans hjärna. I farten drar han med sig rikemansdottern Sylvia (Amanda Seyfred) och kaoset är ett faktum. Stulen tid stjäls tillbaka med mottot "Kan man stjäla något som redan är stulet?".
Som du hör är filmen helt orealistisk, men leker på ett spännande sätt med vår vilja att vara odödliga. En komisk aspekt av filmen är det inte går att se om den hotta potentiella partner man möter i baren är 25 år eller 125 år och någons mormorsmor. Tuffa problem.
Iallafall, du kan ju se den och meddela mig om du blev fascinerad eller inte.