Mia Skäringers
krönika om hur man pressas till att visa upp en perfekt yta i sociala medier har länkats runt på Facebook idag. Samtidigt har jag
Malenas föreläsning från igår i färskt minne, återkommer strax till den. Mia skriver att det är farligt att hålla på och tävla med varandra över nätet om vem som är mest lyckad. Jag förstår henne. Hon är inte perfekt och vill inte utge sig för att vara det, hon vill att man ska kunna identifiera sig med henne för att hon är mänsklig. Och de sociala medierna blir lätt en parad av statusar över hur innehållsrika liv folk minsann har (så innehållsrika att man har tid att skriva på Facebook x antal ggr per dag). Malenami-bloggen handlar egentligen om det som Mia motsätter sig i sin text. Ljust och fräscht och ständigt bländvita leenden. Men det behöver inte nödvändigtvis vara negativt, det beror på hur man tar det. Tar man det på det sätt som bloggerskan har avsett det - som inspiration och "guldkanter i vardagen" istället för att anta att bloggen är en spegelbild av hennes liv - så funkar det. Jag vill få läsa om annat än hur jobbigt det var att städa garaget, jag behöver få läsa något som är lite utöver det vardagliga.
Problemet är att förr fanns det något som hette fiktion och något som hette verklighet. Bloggar och dokusåpor har rört ihop de här två, och nu vet man inte riktigt vad man ska vänta sig. Vad är på riktigt? Vad är en produkt? Vill man egentligen veta? Vänta dig inte att jag ska avsluta med ett svar, smartass, för det hade jag inte tänkt. Hade bara tänkt ge dig några frågor, förutom allt det andra du redan har att fundera på :)
Och Mia och Malena: I get you both.
