Varning för filmrecension

Borrowed from fanpop.com

Jag har sett den nu, The Great Gatsby. Och den var faktiskt ganska great. En del skådespelare fick onödigt små roller (Elizabeth Debicki, Isla Fischer) och till och med berättaren, det eviga femte hjulet Nick Carraway (Tobey Maguire) fick man veta lite för lite om. Och då var filmen ändå över två timmar. Men vilken show och vilken flärd. Inte undra på att man önskade sig tillbaka till det glittrande 20-talet (som säkert inte i verkligheten var särskilt glittrande). Och själv spolade jag tillbaka till 1998 och Titanic, då jag var 12 år och hopplöst förälskad i Leonardo DiCaprio. Jag förstår verkligen varför. Inte för att han är den mest bildsköna om man ser honom i en tidning, utan för att han är otroligt fängslande på vita duken. Han gör den till synes framgångsrika och "perfekta" affärsmannen Gatsby med ett väldigt djup. Även om jag kunde ha levt utan alla de hundra gånger han använder uttrycket "Old sport". Men det finns förstås en poäng med varför han gör det. Det som berörde mig mest var troligen budskapet att det inte spelar någon roll hur mäktig du är - inför kärleken är du ändå svag. Oj, vad jag var filosofisk nu. Iallafall, om du uppskattade Baz Luhrmanns Moulin Rouge och vill uppleva New Yorks forna glansdagar till tonerna av Jay-Z och Lana Del Rey så tycker jag att du kan passa på. Den ska ses på bio. Däremot skippade jag 3D-versionen, tyckte att tempot i originalet var alldeles tillräckligt.