Sci-fi

Bild: discshop.se

Jag har alltid inbillat mig att jag inte gillar Science fiction på film. Det kan bero på att det första som poppar upp i huvudet när man hör ordet är... ungefär Star Trek och skjutande rymdskepp. Men jag har bestämt mig för att sluta dissa genren, eftersom den faktiskt erbjuder sevärda filmer också. Under helgen, parallellt med chokladfrosserierna, råkade jag se "In time" (2011) på en av filmkanalerna. Ska försöka dra storyn, så häng med:

Kille (Justin Timberlake, men försök att inte döma...) spelar huvudrollen. Han är fabriksarbetare i en gettostadsdel där det gäller att kämpa för att överleva dagen. Bokstavligt talat. Det här handlar nämligen om en framtid där valutan är tid istället för pengar. Människan är designad att sluta åldras efter 25 år, vilket leder till att alla ser ut som 25. MEN, att se ut som 25 betyder inte att man lever för alltid. Tvärtom börjar nedräkningen på 25-årsdagen, och alla som inte lyckas köpa sig tid dör knall och fall. På arbetsplatserna får man betalt i veckor och en kopp kaffe kostar 2 minuter av ens liv. Miljonärerna har tusen år kvar på sitt urverk (som är inprogrammerat i armen) medan de fattigaste är nära döden varje dag. Från att ha levt för dagen får Will (Timberlake) av en slump en gåva i form av sisådär hundra år, och en Robin Hoodliknande tanke dyker upp i hans hjärna. I farten drar han med sig rikemansdottern Sylvia (Amanda Seyfred) och kaoset är ett faktum. Stulen tid stjäls tillbaka med mottot "Kan man stjäla något som redan är stulet?".
Som du hör är filmen helt orealistisk, men leker på ett spännande sätt med vår vilja att vara odödliga. En komisk aspekt av filmen är det inte går att se om den hotta potentiella partner man möter i baren är 25 år eller 125 år och någons mormorsmor. Tuffa problem.
Iallafall, du kan ju se den och meddela mig om du blev fascinerad eller inte.