godisjobb

Alltså suck, i dag är jag tvungen att testa olika godissorter på jobbet. Det är av yttersta vikt att jag med mina känsliga smaklökar väljer ut de bästa sorterna som reklamgodis inför höstens kommunalval, så jag måste vara väldigt koncentrerad och verkligen arbeta hårt. Tough shit det här. Tur att det är helgdag imorn...

Dagens outfit

Daggmask-onepiece från Gina Tricot, 29,90 €

Jag veeeeeet, men åtminstone har jag ju fått en att skratta (mig själv).

Saunalainen

Tidigare när jag gick i bastun på simhallen hände det att någon redig tant öste vatten över stenarna så att det hettade som eld i ansiktet. Jag skickade arga tankar som bad henne att hålla sig borta från vattenskopan. Nu vet jag inte vad som har hänt. Jag måste ha blivit hooked på tanthettan där i något skede. De senaste två gångerna har det varit jag som har öst på som en galning för att få den där ångan upp i ansiktet. Så kan det gå, kanske har mina sauna-gener varit dolda tidigare och nu får jag "komma ut" som bastubadare? Nästa gång tar jag med riskvistar och öl till simhallen så får jag slå mig på ryggen samtidigt som jag öser på...

Återhämtning

Vasa-Helsingfors-Åbo-Vasa blev avslutningen på mina 14 arbetsdagar i sträck. Oh yeah. En riktig arbetare, det är vad jag är ;) Så ni får ursäkta att jag snoozade en och en halv timme i morse, det kunde faktiskt ha varit värre. Vila hinner man dessutom göra när man blir gammal, som en av mina 90-åriga kompisar (ja, jag har flera 90-åriga kompisar) uttryckte sig innan hon gick ut för att rensa sin grannes trädgårdsland. Det kallar jag strongt.

Melankoli

En mobbad pojke, ett knarkande par,  en mamma med cancer, en misshandlad amerikan, ett kärlekslöst äktenskap...Ja, jag såg en finsk film i går, som ni märker :) Aku Louhimies "Vuosaari". Den var genomtänkt, välgjord och snyggt filmad. Men VARFÖR? Varför måste det här vara en typiskt finländsk film? Jag frågade min biokompis O som är finskspråkig och hon sa att det nog är det finska lynnet. Nej, jag vill inte att det ska vara så. Jag vill se glada och upplyftande inhemska filmer med en aning mera hopp. Betyder troligen att jag får ta och skippa en av Louhimies andra filmer: Paha maa (ont land, direktöversatt)...

Mötessadister

Är det bara jag som lyckas hamna bredvid/bakom/framför mötessadister? Det vill säga, folk som "viskar högt och surt" under möten och seminarier? Exempel: någon går upp och talar, gubben i min närhet (det har faktiskt varit gubbar på senaste tiden, men visst finns det gnälliga kvinnor också) kläcker ur sig något till grannen (som inte är jag) om den som talar. Han säger det precis lagom högt för att alla runt omkring ska höra, men inte tillräckligt högt för att det ska räknas som en kommentar till diskussionen. Dessutom är det ofta ett rent personangrepp mot den som har talturen för tillfället. Jag skulle kunna bita mig själv i knät för att jag inte ryter åt gubben "Du som verkar ha så fina åsikter, varför begär du inte en egen taltur?" Men jag sitter där som en snäll flicka. Grr. Snart.

Titanic lever kvar

Femton år senare är den fortfarande den mest berörande filmupplevelse jag har varit med om. Och jag har sett ganska många filmer. Det är hundra år sedan hon sjönk, men Titanic upphör aldrig att förundra. Jag tror att det ligger i det där med människans stolthet. Att världens modernaste skepp, som man naivt kallade osänkbart, ironiskt nog sjönk på sin jungfruresa och tog så många förhoppningar med sig ner. Av någon anledning har det blivit lite tabu att beundra James Camerons film. Det skiter jag i. All cred åt honom och då 20- och 21-åriga Leo DiCaprio och Kate Winslet. Och en tyst minut för dem som filmen i grunden handlar om.

Dummisdag

Det här var en dummis-dag. Men alla dagar kan inte vara på topp. Tur att det finns Kinamat och en massa påskgodis att frossa i. Förresten är dummisdagarna inte så dumma ändå, för de gör att man lär sig uppskatta de roligare dagarna. Kram på er, alla fina (och alla dumma)!

Överraskande Hunger games

Det är alldeles för sällan jag använder bloggen till att recensera film, med tanke på hur mycket jag gillar film. Jag varnar er i alla fall, för nu är det dags. Med det enda bakgrundsmaterialet att den handlar om krigande barn och riktar sig till samma målgrupp som Twilight, gick jag på bio i går. Kom dit i sista stund utan att fatta att det faktiskt kan vara fullsmockat på bio också i Vasa. Så vi fick sitta på andra raden och stirra uppåt. Men det glömde jag efter en stund. The Hunger games är inte en ny Twilight. Ja, det handlar om snygga tonåringar och utspelar sig delvis i en mörk skog (och i något skede ser man något som faktiskt liknar en varulv) men där tycker jag likheterna avtar.

Katniss, spelad av grymt duktiga Jennifer Lawrence, väljs ut att döda eller dö på tv.

Filmen handlar ett USA i en dystopisk framtid, där samhällsklyftorna är grymt stora. Någon gång i det förflutna har "distrikten" gjort uppror mot den så kallade huvudstaden. Upproret slogs ner, och för att straffa folket (men det säger man inte rakt ut) hålls det varje år så kallade hungerspel i huvudstaden. Hungerspelen är något så sjukt som 24 tonåringar, två från varje distrikt, som ska döda varandra inför tv-kameror. Rättare sagt, de ska delta i en dokusåpa som inte slutar förrän det finns en överlevande vinnare. Publiken består av översminkade, moderna (men samtidigt skrämmande lika 1600-talskungligheter) invånare i den rika huvudstaden. Ni hör, det låter obehagligt. Det är det också. Suzanne Collins har gjort en satirisk saga med temat "Allt är underhållning" och det är träffsäkert. Problemet är att en del av målgruppen (andra också för den delen) kanske inte ser satiren i det hela, utan tar till sig den-starkaste-och-tuffaste-överlever-budskapet. Inte för att det här är den första våldsamma filmen någonsin, men den handlar faktiskt om barn som hugger ihjäl varandra påhejade av omgivningen.
Se den - med hjärnan påslagen.

Stretchingen...

Måste bara få ge er några fina bilder på näthinnan så här på morgonen. Bilderna är från mitt träningspass i tisdags. Jag skulle alltså testa något som heter Harmony (vem skulle inte vilja testa det) bara för att upptäcka att passet var utbytt. Mot stretching. I en hel timme. YES. Vig som en gurka gick jag motvilligt dit och antog utmaningen. Om någon inte hade uppfattat det, så är jag alltså inte proffs på att stretcha. "Just därför borde du gå på stretching" skulle någon kloking kanske säga. Men det är ju betydligt roligare att gå på något som det ser ut som att man behärskar ;) Det allra festligaste var nog övningen där man skulle ligga på rygg och "gå i spagat". Vad jag fnissade inombords med benen som ett vackert V. Tur att vi bara var fyra människor på plats för att bevittna det hela. Men, nu är jag en erfarenhet rikare.
PS. Varför har de McWrap-reklampelare utanför gymmet?? Fräckt.