Överraskande Hunger games

Det är alldeles för sällan jag använder bloggen till att recensera film, med tanke på hur mycket jag gillar film. Jag varnar er i alla fall, för nu är det dags. Med det enda bakgrundsmaterialet att den handlar om krigande barn och riktar sig till samma målgrupp som Twilight, gick jag på bio i går. Kom dit i sista stund utan att fatta att det faktiskt kan vara fullsmockat på bio också i Vasa. Så vi fick sitta på andra raden och stirra uppåt. Men det glömde jag efter en stund. The Hunger games är inte en ny Twilight. Ja, det handlar om snygga tonåringar och utspelar sig delvis i en mörk skog (och i något skede ser man något som faktiskt liknar en varulv) men där tycker jag likheterna avtar.

Katniss, spelad av grymt duktiga Jennifer Lawrence, väljs ut att döda eller dö på tv.

Filmen handlar ett USA i en dystopisk framtid, där samhällsklyftorna är grymt stora. Någon gång i det förflutna har "distrikten" gjort uppror mot den så kallade huvudstaden. Upproret slogs ner, och för att straffa folket (men det säger man inte rakt ut) hålls det varje år så kallade hungerspel i huvudstaden. Hungerspelen är något så sjukt som 24 tonåringar, två från varje distrikt, som ska döda varandra inför tv-kameror. Rättare sagt, de ska delta i en dokusåpa som inte slutar förrän det finns en överlevande vinnare. Publiken består av översminkade, moderna (men samtidigt skrämmande lika 1600-talskungligheter) invånare i den rika huvudstaden. Ni hör, det låter obehagligt. Det är det också. Suzanne Collins har gjort en satirisk saga med temat "Allt är underhållning" och det är träffsäkert. Problemet är att en del av målgruppen (andra också för den delen) kanske inte ser satiren i det hela, utan tar till sig den-starkaste-och-tuffaste-överlever-budskapet. Inte för att det här är den första våldsamma filmen någonsin, men den handlar faktiskt om barn som hugger ihjäl varandra påhejade av omgivningen.
Se den - med hjärnan påslagen.