Jag ville inte skriva det här inlägget när alla precis hade fått höra om den nya prinsessan. Jag ville låta dem mysa och gotta sig i den gulliga nyheten. Men några dagar senare kan jag tillåta mig att reflektera lite över det här med monarki. Att Sverige har sin kungafamilj har jag stundtals avundats, det är ju myspysigt och lite glammigt. Och det drar turister, sätter landet på kartan.
Men demokratiskt? Nej, det kan man väl ändå inte påstå att det är. Att en människa fortfarande kan födas in i en roll som innebär x antal miljoner i inkomster (skattepengar) varje år, för att du råkar vara "blåblodig" (för att en fransman på 1800-talet lyckats bli vald till kung av Sverige). Och vad är det som längre fram i livet krävs för att man ska få detta apanage? Jag vet att kronprinsessan är tvungen att sätta ganska mycket tid på representation, men hennes lillasyskon syns, mig veterligen, väldigt lite i rampljuset med tanke på vilka förmåner de får för att vara symboler för Sverige (den yngre av dem befinner ju inte ens befinner sig på svensk mark längre). De gillar inte rampjuset, har jag förstått. Och det behöver man inte göra. Men man behöver inte heller vara kunglig om man inte vill. Märta-Louise i Norge ville leva ett mera vanligt liv, och avsade sig titeln "Ers kungliga höghet". Så det lär ska vara fritt fram.
Nu känner jag mig litegrann som en partypooper. För jag tycker fortfarande att det är lite trevligt att besöka slott när jag är utomlands, eller att se bilder på de små kungabarnen. Men jag undrar i mitt stilla sinne om inte Sverige, som i övrigt gärna vill se sig som en demokratins föregångare, så småningom ska komma fram till att det här med kungligheter kanske ändå hör till forna tider.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar